projekt: Draken Drako

"Jag är draken Drako jag kan bli det jag vill om jag kämpar kämpar lite till" "

En liten men kaxig drake, som också är lite rädd för den stygga prinsessan, som i slutet blir vänner. Så kan man sammanfatta denna historia. Tänk vad underbart det är med lyckliga slut, Eller? undrar vad som hade hänt om det hade slutat olyckligt, jag tycker alla storys kan ha en bra twist på sig, men eftersom det är barn, så borde det vara ganska snällt, vilket det också blev. Ibland undrar jag med dessa hurtiga mammor (inget illa menat) som försöker få att så snuttigulligt så man kan spy, min enda fråga är VARFÖR? Hade jag haft egna barn hade jag velat att de skulle få reda på att världen inte alltid är söt och gullig, och att faktiskt jägaren skjuter haren. Men ändå, kanske är det bara jag som fått en för stor dos cynisism och sånt med mig, och en krass livssyn, men världen är ändå världen!

Tack och lov var ju faktiskt prinsessan lite småond, och man får lite dendär pirriga känslan av olust längs ryggraden, och det är perfekt! Den söta snälla Stina, som är vän med Draken, som är mesig och ändå lite roligt kaxig. Men det är nog en tolkningsfråga, men hade det bara varit jag, så hade det varit mer kaxig drake och nästan lite bitchig, men jag gillar det vi hade ändå.
Tro det elller ej, det var inte så mycket problem med våra tre grupper, och nästan inga bråk (förutom att någon blev upprörd över språkproblem, men jag menar, alla är vi olika och man kan inte vara så svensk och känna sig påhoppad bara för att nån säjer vad den tycker, hoppsan...) tur är det! :)
Det underliga var att många saker bara var, eller bara blev så utan att något egentligt beslut togs, vilket jag kan känna mig lite pissig för, men jag menar, ibland så får man ta sånt. Tyvärr säger jag, så blir man som enda killen lätt överkörd och måste slåss med näbbar och klor ibland, och då händer det att folk blir trampade på tårna, men det får dom ta, eftersom de inte lyssnar!

Å andra sidan kan jag se som Hedlin (2006) sa att det ofta finns ett "genuskontrakt" och det ÄR inte för inte att jag som man känner mig utsatt ibland. Men tack och lov att det finns olika kategorier av folk, och ålder inte spelar in om man är en kärring eller inte! ;)
Det var riktigt intressant att spela inför barnen, för de hade sån energi tillbaka, inte som att spela för en bunta döa studenter, inte döda i realtid, men för väluppfostrade för att våga spela med. Men jag menar, vad kunde man förvänta sig? Jag vet med mig själv att jag hade nog gjort likadant i den situationen... men men!

over and out!
Peace and Love! :)